Bistånd & utveckling iFokus

Bistånd & utveckling

Etikettutbildning
Läst 1021 ggr
Yfver
1

Kasiika Skolan

Detta är en kort berättelse om Kasiika skolan i södra Zambia. Hur verkligheten ser ut för mer än 2 tredjedelar av Afrikas barn ute i buschen. Utbildningen är mycket enkel och oftast ges den av outbildade lärare.

Skolan startade som en förskola i Kasiika kommun i Sinazeze. Skolans upptagningsområde är relativt stort och innefattar 4 byar, Fodwi, Kasiika, Siamvwemu och Malabali. 2005 när skolan startade så var det c:a 120 barn på två lärare. 2007 när jag hittade dem så hade skolan 240 elever upp till 4:e klass. Antalet elever kommer att växa för varje år med cirka 60-80 barn per år.

Skolbyggnaden då var inte stor, två klassrum fördelat på c:a 3x11 meter. I varje klassrum satt då c:a 60 barn på en och samma gång som mest. Detta var vid tillfällen då lärarna hade något viktigt att ta upp med barnen. Annars delade man upp dem så att det inte var mer än 25-30 elever åt gången. Innan lektionerna så hjälptes barnen åt med att städa av skolgården från getskit som låg överallt, för när skolan inte användes så sökte oftast getter, grisar och höns sig dit för att slappna av. Getter använde även klassrummen för att få lite skugga. Man delade upp undervisning med 2 lektioner för 1:a och 2:a klass på morgonen och 2 lektioner för 3:e och 4:e klass på eftermiddagarna. Fönster fanns det inte och de enda öppningar som fanns var små och var mest för att det inte skulle bli för varmt i rummen. Det finns inga stolar eller bänkar för barnen utan en del satt på medtagna tegelstenar eller direkt på sanden. Ett och annat barn hade en penna att skriva med, men de flesta gjorde anteckningar i sanden. Under dessa förhållanden skall barnen sitta i 1,5 timme och koncentrera sig på läraren. December 2007 under regnperioden så kollapsade skolan totalt, precis lagom till skolstarten.

Idag har Kasiika en ny skolbyggnad där barnen kan sitta ordentligt och få plats. Till denna byggnad fick vi hjälp med cement, från en lokal handlare i Choma, som är en mycket viktig produkt inte alla har råd med. Tegelstenarna brände de olika byarna själva och sedan var det bara att sätta igång. Det tog 5 månader att få allt på plats. Alla byarna ställde upp med folk som kunde jobba och har idag en byggnad med 4 klassrum och ett lärarrum. Men fortfarande kommer inga lärare dit, förutom Patrick och Joseph. Idag har skolan c:a 480 elever men långt ifrån alla kommer varje dag. Till hjälp har Patrick tagit in sin fru och brors fru i den mån de kan. Situationen är än mer ohållbar och utbildningen är långt ifrån tillfredställd. Även med en ny skolbyggnad.

Hur kan det komma sig att vissa skolor i området är mycket bättre än andra?

Så här är det oftast uppbyggt. Är en skola attraktiv och har ett bra läge så har man stöd från skolmyndigheten. Men för att vara attraktiv så skall man vara placerad så att det med lätthet går att komma dit med fordon. Eleverns skall få lunch eller kunna äta egen medtagen lunch på specifik plats. Skolan skall även kunna ge sina lärare bostad och en dräglig lön. En dräglig lön låg då på c:a 50.000 kwatcha per månad inklusive boende. En rektor hade då ungefär 200.000 kwatcha per månad + hus. Detta är omöjligt för byar ute i bushen att uppfylla. Kommer man in i större städer så var den genomsnittliga lönen på US $350, om man var utbildad certifierad lärare. Ingen ville ha betalt i Zambiska Kwatcha då den rasar hela tiden.

Det som skolmyndigheten bistår med om man uppfyller dessa krav är, utbildningsmaterial, och till viss del pengar för olika underhåll.

Så varför söker inte Patrick och Joseph sig till dessa skolor som är välbetalda. De har ingen utbildning och utbildning kostar alldeles för mycket. 2007 kostade den första delen i utbildningen 50.000 kwatcha. Var skulle de få de pengarna ifrån?

Patrick och Joseph, tvillingbröder som bor i byn Fodwi, arbetar som oavlönade lärare. Patrick är även utsedd som rektor av byråden från respektive by. Lönen de får är om det blir en god skörd, det som byarna kan avvara i form av majs, frukter och andra grönsaker, men även en viss del av inkomsterna byarna kan få från försäljning från skördarna. Under hela året 2007 hade de fått c:a 150.000 kwatcha att dela på. Då var 3.585 kwatcha US $1. För att kunna köpa den viktigaste produkten majsmjöl som man gör nshima (majsgröt) av, så kostar den c:a 40.000 kwatcha per säck, vilket ger ungefär 60 portioner nshima. Både Patrick och Joseph har då en fru och två barn var att försörja.

Text och Foto Jan Yfver/Ann Gao