Detta är en historia om en liten flicka som bor strax utanför Simwatachela i södra Zambia. Hennes namn är Lesiana Mutambwa, och hon förlorade båda sina föräldrar troligtvis under våren 2007.

Hennes föräldrar var sjuka, men vilken sjukdom de hade kan Lesiana inte tala om. Hon berättar att hennes far fick en mycket svår hosta, som gjorde att han inte kunde arbeta eller göra något annat heller. Efter flera dagar med hostan så dog han. Hennes mor fick en väldigt hög feber och kort efter hennes fars död avled även modern. Lesiana är bara 9 år när vi besökte henne, November 2007, och hon bor kvar där hon alltid har bott, ensam. Hon tar nu hand om allting själv, men mycket är förfallet och förstört. Hon känner inte till några släktingar, men hennes far talade ibland om en bror som bor mycket långt ifrån. Vart vet hon inte.

Den lilla gård där hon bor är I mycket dålig kondition. Själva huset hade kollapsat totalt, och används numer endast av grisarna och hönsen. Den lilla byggnaden bakom Lesiana är ett matförråd, men är nu den plats som hon sover i. Det är det enda som kan ge skydd mot regn och vind, och troligtvis kommer även det att när som helst kollapsa. Det mesta av garden består av våt lera, avföring från grisarna och hönsen och utspridda tegelstenar. Lukten var fruktansvärd och det är verkligen svårt att förstå hur någon kan bo här. Lesiana har inte kunnat ta hand om djuren och de gjorde I princip som de själva ville. Utfodringen existerade inte så djuren åt av vad de kunde hitta själva. Inte så långt från huset syntes spår av vad som engång varit en gris. Antagligen hade de andra grisarna ätit av kadavret då det inte verkade fullständigt. Även spår av uppätna höns fanns det.

Huset hade kollapsat under senaste regnperioden. När vi besökte henne hade årets regnperiod precis startat, så antagligen rasade huset för ett år sedan. Under denna tid så hade Lesiana levt helt själv på den lilla gården, och ingen annan i de små byarna och gårdarna visste om henne, eller ville inte veta. Det är vad de sa i alla fall. Detta är inte ovanligt alls när barn blir ensamma. De är rädda för att bli smittade och skulle någon ta hand om ett barn till, så innebär det en mun till att mätta. Så  många barn liksom Lesiana blir tvungna att ta hand om sig själva och sina syskon om de har några.

Några av grannarna som jag talade med trodde att hennes föräldrar hade avlidit I malaria, men de var inte säkra. Alla jag talade med sa detsamma. Ingen visste om Lesiana, dom trodde hon också var död, vilket jag hade svårt att tro på. Lesiana berättade för mig att många av hönsen hade blivit stulna och samtliga getter som familjen hade. Så troligtvis visste de flesta exakt hur det stod till på gården. Själva hittade vi henne när hon tiggde vid den lilla plats som fungerade som handelsplats i Siamwatachela. Det som jag har funderat mycket på och inte fått något svar på är vad hände med föräldrarna när de dog. Lesiana berättade att när hennes far dog kom några och hämtade honom, men hennes mamma vet hon inte. För när hon kom tillbaka en dag så var hon borta. Och  inga andra runt omkring vet inte eller vill inte tala om det.

Vi hittade ett hem för Lesiana I Maamba. Det var en jordbrukare och hans fru som inte hade några barn hemma. Deras dotter hade flyttat ut för länge sedan och de kunde inte få fler barn, så de var glada över att få ta hand om Lesiana. Jag tog henne till en läkare på Maamaba Distriktssjukhus och hon blev undersökt. De fanns inga direkta fel på henne förutom att hon var väldigt undernärd.
Lesiana var glad över att få ett nytt hem, men sa att hon var ledsen att hennes föräldrar inte kunde se hur goda detta par var som tog hand om henne. Vi hyrde en liten lastbil och åkte tillbaka till hennes gamla hem, och fraktade grisarna och hönsen till Maamba. Vi gjorde i ordning ett ställe lite avsides där de fick vara som i en karantän tills allt verkade ok med dem.

Varje år är det tusen och åter tusen barn som blir föräldralösa. De flesta av dem blir aldrig äldre än 10 år och ännu mindre blir 15 år. Förhoppningsvis kommer Lesiana att växa upp och få ett hyfsat liv.

Text och Foto Jan Yfver